Lotta Bergbom

Förra fredagen var det dags att se Sydneys berömda operahus från insidan. Det var dags att se Mozarts musikstycke gestaltas i The Magic Flute.

Efter många om och men så hade jag och Meike fått tag i biljetter till den sista föreställningen. Biljetterna var sista minuten biljetter och enda sättet att få tag i dem var att köpa dem på plats morgonen samma dag. Både jag och Meike jobbade ju under dagen så det skulle ju vara en omöjlighet för oss.

Meike ville dock väldigt gärna se just denna operan så utan större förhoppningar lade vi ut på facebook att vi sökte biljetter. Tro det eller ej så fick vi svar från en annan kill au pair som vi aldrig tidigare träffat att han kunde fixa dem åt oss.

Vi gjorde oss iordning och efter att ha tagit bussen in till stan gick allt som på räls; Biljetterna var fixade, vi hittade killen utan problem, vi hade tillräckligt med tid för att gå till operan och dessutom hann vi ta lite bilder.



  

  

Jag kan inte mycket om opera men trots det kan jag säga att föreställningen var riktigt bra. Många färgglada spektakulära kostymer, barnslig charm varvat med vuxet allvar och många starka röster. Det var dock tur att det fanns en skärm där de textade vad som sjöngs, annars hade det nog varit svårt att hänga med.

  

Efteråt hade vi tänkt gå ut men jag åt fortfarande mediciner och Meike skulle jobba på lördagen så vi struntade i det och gick direkt till bussarna istället.



Egentligen var jag fem minuter sen till bussen men bussen var cirka 7 minuter sen så det blev perfekt timing för min del. Det var mycket folk på bussen och trångt när man skulle gå på men lyckades i alla fall hitta en bra sittplats.

Efter en liten stund på bussen råkade jag för första gången sedan jag kom till Australien ut för biljettkontrollanter. Jag plockar upp stämpelkortet och tänker att nu hade det varit jobbigt om man inte hade haft biljett. När jag vänder på kortet så ser jag att det inte är stämplat!!

Paniken sprider sig snabbare än blixten i kroppen på mig, hade jag glömt att stämpla? Hur kan det vara så svårt att minnas vad jag egentligen gjorde? Kontrollanterna närmade sig i rask takt och det fanns ju ingenstans att gömma sig så var bara att sitta och vänta medan paniken stiger mer och mer. När han kommer fram till mig visar jag kortet och säger att jag måste glömt.

Till min förvåning verkade han inte bry sig så värst mycket och jag fick sedan reda på att en av stämpelmaskinerna tog emot korten utan att stämpla så jag var inte den enda. I alla fall, inte kul!